Den här tavlan står på min badrumshylla. Det är en billig plastram från Ikea som man kan sticka ner foton och sådant i. Jag har ett urklipp från en DN. från september förra året. Det är den finaste Stockholmsskildring jag läst. När jag känner mig lite nostalgisk eller rörd får den nästan en tår i ögonvrån- effekt på mig. Eller så läser jag den för att påminna mig om att Stockholm är hemma, trots kringflyttande med andrahandskontrakt, sena pendeltåg och synlig misär. Harald Bergius på DN:s kulturredaktion skriver;
"Stadshuset 06.59
MORGONSTRÅLARNA TÄNDER Stadshusets torn som ett levande ljus. En kvinna med rullator faller på sextiotvåan och alla hjälper till. Jag tror aldrig druckit godare kaffe än i torsdags, på ett vanligt fik vid Fridhemsplan.Höstens färger som tar över Rålambshovsparken. Ett ögonblick av kontakt mellan en kvinna med bruna, vänliga ögon och en av Situation Stockholms försäljare. Bussen över Västerbron, när man ser upp från mobilen och plötsligt får syn på stan. Mina vänner, familjen, det runda inner- torget mellan Salviigränd och Storkyrkobrinken, Södersnubbar med glada mustascher, engelska avdelningen på Hedengrens, en virkad halsduk på Kungsholmens minsta hundstaty och den ovanliga vänligheten: chauffören som en gång stannade sin buss, bad resenärerna vänta, sprang in till receptionen på DN och lämnade min plånbok. En knarkare i trappan upp från Plattan som brer ut sina armar, vänder ansiktet mot solen, ler och ropar: "Va? Vadå? Man måste ju leva!" Och så kvällens sista, varma strålar som långsamt lämnar kopparkronorna på Stadshusets torn i Stockholms blåa mörker. "
