Jag har precis sett 15 sekunder av Martin Stenmarcks bidrag i kvällens Mello. Varför 15 sekunder? Jo, för att Kostis och jag valde att se en kul komedi istället för lördagsspektaklet den här veckan. Efter 15 sekunder måste jag stänga av. Av den anledningen att låten är under skäms-kuddenivå. Martin är mellanstadiekillen med Singer/songwriter- drömmar som skakigt stället sig på scenen på skolavslutningen. Enda skillnaden är att Stenmarck varken är söt, liten eller bryter på målbrottska. Slut på meddelandet.

PS. Vi såg "the weddingringer". Dem var riktigt rekommenderbar.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Älskade lördag

Här sitter jag och göttar mig med en kaffe som dricks ur 32,5 år gammal kopp. Juni snusar i vagnen efter en riktigt sur morgon och mannen i huset sover. Han vägrar tydligen inse att det kroglivet sliter på en om man är 35. Klockan är 11:28. Det är knäpptyst. Kan höra klockan ticka och kylen fläkta, och bilar på avstånd. Det är lördag och jag har jobbat två veckor på Folkis. Eller Folksam som det heter på riktigt. Kollegorna är trevliga, lunchen i personalrestaurangen är god och mitt skrivbord är höj- och sänkbart. Och istället för ett vikariat blev jag första dagen erbjuden en tillsvidareanställning. Jag har det så bra. Om en stund ska jag iväg och titta på en cykel i grannskapet. Håller tummarna för att den är bra. Undrar vad som ska ske mer i helgen. Jag hade tänkt mig ett träningspass på förmiddagen men Juni klev upp 05:30 och vägrade sova förmiddag så det blev inställt. Så himla typiskt. Nu får jag försöka dra mig dit i eftermiddag och det har jag ingen lust till. Om jag inte äger en cykel då förstås...

Hello and goodbye

Det är sjukt. Det har hänt så mycket sedan jag skrev sist. Jag har sagt upp mig, kastat in handduken, och börjat ett nytt jobb. Ett jobb som gav mig så många fördelar att jag inte kunde tacka nej. Som kontorstider t ex, och kollektivavtal. Jag har ju letat ett tag, så Joel var inte direkt förvånad när jag klev in på hans kontor, stängde dörren om mig och sa upp mig. Av en händelse stod jag just då och vek handdukar så jag hade en med mig i handen som jag faktiskt kastade på hans skrivbord sen. Så jäkla vitsigt va? Den senaste månaden har gått åt till att tänka på nya jobbet och föreställa mig hur det skulle bli att lämna kära B. Vad jag kommer sakna medlemmarna och min übergrymma kollegor. Balance är faktiskt väldigt skillfulla när det kommer till att hitta fin personal.


Sista dagen bar jag sorgklädsel, svart, och bjöd på kladdkaka. Jag tömde mitt skåp, satte autosvar på mailen, la över mina ärenden på killarna och mös allmänt.


Lämnade in namnbrickan och lät pennorna stå kvar i stället. Torkade av bordet och gick igenom mail-mappen "beröm och trevligheter" där jag sparar fina och roliga brev.


Jag fick blommor av Balance...


Och tulpaner av tjejerna på barnpassningen och världens finaste kort och då var jag jättenära tårar. Då och ungefär 5 gånger till under dagen.


Den morgonens Metro hade gym-selfies som headline på förstasidan. Jag tror att det var ett tecken på att jag skulle lämna. Min tid hos kvargens folk var över. Tyroler-strumporna som lyfter skrot och Better Bodys-byxorna fick från och med idag klara sig utan mig.


Jag har jobbat på Balance i 5 år minus föräldraledigheten. Men bara i 2,5 månad med de här herrarna. (Förutom Joel då). De har varit helt fantastiska. Nu återstår det bara för mig att bli medlem. Stödmedlem troligtvis. Bye, bye Balance!💜💜💜