Idag är det tio år sedan. Tio år och tio timmar. Nej, jag tänker inte på tsunamin, eller, jag tänker på den också men den kom lite i bakgrunden av det andra. Jag har skrivit om henne så många gånger förut och nu kommer det ett inlägg igen. Vår älskade moster Kajsa somnade in på annandag juls morgon, vid klockan 7 på sjukstugan i Hagfors efter två års kamp mot cancern. Två år tidigare hade vi barn firat jul hos henne. Den var perfekt. Jag, Ian, Mårten och Sandra medan mamma och pappa var på Gran Canaria. Solen lyste upp snön, det var minusgrader. Vi hade julmat med oss. Vi delade ut julklapparna i finrummet där Carl Malmstensfåtöljerna stod sida vid sida med den enorma bokhyllan. Skivsplaren i rummets bortre ände och det uråldriga, ostämda pianot på andra långväggen. Sparsamt dekorerat. Smakfullt. Vi lekte en julklappslek och åt mat och var överens om vilken fin jul det blev.
Sen åkte jag till London och var barnflicka under ett halvår och det var då hon blev sjuk. Den där knölen på halsen var cancer. Det blev bättre men vad jag har förstått försvann inte de elaka cellerna helt och hållet och under den sista hösten visste vi allihopa att hennes liv var en fråga om tid. Den hösten flyttade jag hemifrån och vi pratade mycket i telefon. Jag underhöll henne så gott jag kunde med prat om mina föreläsningar och inredningsfynd från Myrorna och jag minns att jag en gång frågade om hon var rädd för döden. Jag hälsade på henne på sjukhuset en gång den hösten. Hon hade fått komma hem men tyvärr trillat i badrummet och brutit benet och efter den händelsen kom hon aldrig hem igen. Hon var en stark människa, glad för att vi kom och hon tänkte positivt, det var i alla fall så det verkade.
Vi åkte upp på julaftons morgon. Hon tvingade i sig en av mina hemgjorda kolor och vi fick öppna paketen som var hennes för hon orkade inte. Solen sken och marken var vit även den julen. Jag hade gjort en väggalmanacka med bilder på familjen till henne. På juldagen kom Mårten och Sandra med till sjukhuset men hon sov tungt och snarkade högt. Och så på annandagens morgon ringde dom och hon var borta.
Det är så ofta jag tänker på henne. Och undrar, vilket jag antar att många gör som mist någon, om hon kan se mig. Om hon kan se oss. När jag tar på mig pärlhalsbandet eller guldkorset. När jag öppnar min sylåda som var en present från henne. När jag läser lappen som ligger i en liten plastficka. Med prydlig skrivstil kan man läsa "Vad fattas i lådan? Detta finns...". Det är svårt att beskriva Kajsa, det finns så mycket som gjorde henne till den hon var. Men några ord som säger något om henne som person är styrka, intelligens, nyfikenhet,vänlighet och kärlek. Jag skulle kunna skriva ned så många detaljer. Om hur ringklockan lät och doften av bomull som slog emot en när man kom in i hallen. Utsikten från TV- rummet och balkongen. Sjön. Lådorna i köket med en uppsättning små bestick som var roliga att leka med. Den gamla porslinsdockan i sin vagga. Ljuslyktan som var ett litet hus. Bäddsoffan av trä som vi sov i när vi hälsade på. Boken om djur där det fanns en läskig bild på en huggorm. Småkakorna i skafferiet. De blå brickorna på väggen. Och så de där presenterna som nästan alltid väntade på en. En bit choklad eller en barnbok. Eller som när jag blev större- en Dove tvålbar eller Sloggi- underkläder.
I år har jag fött en dotter. Det var bestämt redan innan hon kom att om det blev en flicka skulle hon döpas efter dig. Juni, Kajsa, Helena. Jag ska läsa varenda barnbok du kom med för henne. Och jag kommer berätta vem hon fått sina namn efter. Även om det är svårt att förklara precis hur fantastisk du var. Jag hoppas att du ser oss ibland och jag hoppas att vi ses sen. Kanske ses vi igen.
